French Romantic Painter, 1798-1863 For 40 years Eugene Delacroix was one of the most prominent and controversial painters in France. Although the intense emotional expressiveness of his work placed the artist squarely in the midst of the general romantic outpouring of European art, he always remained an individual phenomenon and did not create a school. As a personality and as a painter, he was admired by the impressionists, postimpressionists, and symbolists who came after him. Born on April 28, 1798, at Charenton-Saint-Maurice, the son of an important public official, Delacroix grew up in comfortable upper-middle-class circumstances in spite of the troubled times. He received a good classical education at the Lycee Imperial. He entered the studio of Pierre Narcisse Guerin in 1815, where he met Theodore Gericaul  Related Paintings of Eugene Delacroix :. | Justice | Schlafgemach des Grafen de Mornay | Victor Delacroix Attila fragment | Der Tod Laras | Fording a Stream in Morocco |
Related Artists:
John sloan
American Ashcan School Painter, 1871-1951 American painter and etcher, b. Lock Haven, Pa. He studied at the Pennsylvania Academy of the Fine Arts and worked for 12 years as an illustrator on the Philadelphia Inquirer and Philadelphia Press. In 1905 he went to New York City, where he worked as an illustrator. A member of the Eight, he was active in organizing the Society of Independent Artists and was its president from 1918. Long a popular teacher at the Art Students League of New York City, he was elected president in 1930. His scenes of city life and his nude studies are in leading museums throughout the United States. Characteristic are McSorley's Bar (Detroit Inst. of Arts); Renganeschi's, Saturday Night (Art Inst., Chicago); Wake of the Ferry (Phillips Memorial Gall., Washington, D.C.); and Nude with Nine Apples (Whitney Mus., New York City).
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Paris Bordone
Italian 1500-1571 Italian painter and draughtsman. He is best known for his strikingly beautiful depictions of women, both in portraits and in cabinet paintings. He also excelled in rendering monumental architectural settings for narrative, both religious and secular, possibly initiating a genre that would find great currency during the mid-16th century, especially in Venice, France and the Netherlands. His favoured media were oil and fresco, the latter being used on both interiors and faades. Although he was not generally sought after by Venetian patrons during his career, as his art was eclipsed by that of Titian, Paolo Veronese and Jacopo Tintoretto, Bordone was regarded in the mid-16th century as an accomplished artist (Pino; Sansovino). He worked for the moneyed lite of northern Italy and Bavaria, for the royalty of France and Poland, and had works commissioned to be sent to Spain and to Flanders. Despite knowledge of the important patrons for whom he worked, the chronology of Bordones oeuvre is by no means clear. Dating on stylistic grounds is confounded by the diverse sources on which he drew, ranging from the Emilian, Lombard and Venetian to the French and northern European, depending on the patron. Due to the ease with which prints circulated during Bordones career, it is difficult to ascertain whether influences were derived at first hand or from printed images. Such difficulties in assigning dates are further exacerbated by his use of the same figure study for numerous paintings evidently executed decades apart. Reliance on the testimony of Vasari, who interviewed Bordone in 1566, in conjunction with the extant documents, the few signed and dated paintings and, to a lesser extent, period fashion provides only a rough outline of his activity. Due to the lack of agreement among scholars regarding chronology, the following account is based mainly on the documentary evidence.